Caroline Sandström

Ibland går det fort i svängarna. Efter en tid av drygt jävla velande av vad man ska och inte ska göra av det så kallade livet, känner jag att det är lika bra att kasta sig ut. Annars kommer jag att sitta här om 20 år och fortfarande ställa samma fråga. Jag slängde in några sista minuten-ansökningar till universitetet, varpå jag läste att Umeå Universitet slagit ansökningsrekord och tänkte "Jaja, det var inte menat just nu, kanske..." - men ändock.

Jag har också beslutat mig för att åka till Tanzania, när nu studierna verkar dra på sig ett tag. Förhoppningsvis i januari, men jag och Evaline spånar fortfarande på den ultimata resan. Det kanske häftigaste, enligt mig, är att vi ska hälsa på Evalines biologiska familj. Kan man få ut mer av en volontärresa? Jag vet inte ännu, men något säger mig att detta kan bli bra.

Jag fick en bra semesterperiod i sommar också, om än något splittrad, men det är sådant man får räkna med när man är ny i gamet. Fick också mitt livs första, egna, visitkort härom veckan. "Caroline Sandström, optikerassistent" stod det. "Jaha", tänkte jag, "Okej då". Vi säger väl så då. På väg hem från jobbet den dagen, tänkte jag på min svarta, lilla meritmapp hemma i hyllan och vad den hitintills innehåller;

Cafébiträde ggr 2 (Kaféstation och Café Mjölnaren)
Av detta jobb har jag lärt mig att inte peta på glasrutan när jag beställer bakverk, att inte säga "den där" och tro att biträdet ska se vad jag menar, inte beställa latte eller annan jävla "dryg-kaffe" som bildar köer och stress för stackars personalen vid bistrohörnan, inte be om en fnutt extra grädde när det man får räcker gott och väl. Och framför allt - att ha bestämt sig innan man står längst fram i kön.

Personlig assistent (en månad, men jag tänker fan räkna den, för det var ingen lek)
Av detta har jag lärt mig personkemi går att fejka, men att detta är extremt ansträngande. Jag har också lärt mig att en kakburk som hamnar på fel hyllplan kan innebära slutet för känsliga själar.

Vårdbiträde (Älvbacken)
Av detta har jag lärt mig att aldrig underskatta en äldre människa. Det bor mycket klipskhet i en åttioplussare. Vissa sekvenser kommer att bo i mitt inre till tids ende, var så säker. När en människas faktiska handlingar inte överensstämmer med samma människas bild av sig själv, kan förvirring uppstå. "Har jaaag kastat gröt i blomman? Nähä du, ALDRIG!" (Bör tilläggas att personen sedan tittar på mig som om jag vore skvatt galen.)

Makeupartist/spaterapeut/säljare (The Body Shop)
Av detta har jag lärt mig hur man läser av en människas behov på relativt kort tid och också hur mycket psykologi ett simpelt möte i en butik egentligen innehar. Det svåraste inledningsvis var människor som sa "jag litar på dig, gör vad du vill", men i slutändan blev det också det roligaste. Att ha förtroende och inflytande inom ett företag och på en arbetsplats ger också otroligt mycket, vilket jag tagit med mig.

Ja... livet har rullat på, tydligen. Vi rullar väl vidare...

Det finns skön träningsvärk. Den typen av träningsvärk som känns lite som spända muskler, påminner en om att man gör lite vettigt emellanåt. Jag hade specifikt en sommar i mitt liv då innebandylaget jag spelade i hade en grym fystränare vid namn Erika. Hela den sommaren hade jag mer eller mindre träningsvärk. Men grundfysiken var också bra, vilket gjorde träningsvärken skön. "Nu blir jag ännu starkare och slimmare, fan". Typ.

Men sedan finns det en annan typ av träningsvärk. Den typen av värk infinner sig när man inte tränat på 1,5 år och sedan beslutar sig för att gå på Bodypump och slutligen gör det största misstaget av alla; man tror att man är i samma form som senast man tränade. Lägger på vikter som funkade sist. Känslan efteråt påminner mycket om avslitna muskelfästen och någon som slagit skiten ur en. Tätt följt av en långtrade dundrandes rakt över mittpartiet. Jag kissar hellre ned mig än sätter mig på toastolen. Vem fan har monterat den så lågt? Jävla idiot.

Jaja. Lite chips på det så...

Då jag inte kunnat sova ordentligt om nätterna på grund av det deprimerande sovrummet, slängde jag upp plånboken på Hemtex och gick senare hem med lite kassar. Nya gardiner, kuddar och lite annat pyssel har gjort avsevärd skillnad. Tyvärr är den babyblå tapeten fortfarande babyblå. Är det värt mödan?

En kollega fick veta att hon får köpa loss sin lägenhet då det ska bli bostadsrätter. Grattis till henne. Själv känner jag att det vorde enklast att flytta. Det känns liksom inte värt att fixa något, det gynnar fel person i slutändan. Jag tänkte lista lite varför jag känner på detta vis;

- Vårt kylskåp är från 70-talet och drar energi därefter. Frysen sluter inte tätt och frostar igen konstant. Kylen brukar frysa grönsaker. När vi bad om nytt fick jag istället själv ringa Elektrolux för att höra om reservdelar. Han i kundtjänst fnös lite och påtalade att några sådana delar fanns rakt inte. Då passade värden istället på att spaya 5-56 på listen. Tyvärr hamnade hälften av oljan på den nya tapeten (som vi själv tapetserat dit kort därinnan) bakom.

- Spisen från samma årgång ansågs inte vara något fel på. Därför fick vi istället svärföräldrarnas induktionsspis när dem bytte kök nyligen. Den gamla står i förrådet och SKA ställas tillbaka ögonblickligen vid flytt.

- Lister i detta hem är knappast fackmannamässigt ditsatta. Man kapar lister diagonalt i hörn, så vitt jag vet, men här är det raka linjer som gäller, vilket ger jävligt fula glepor. I synnerhet dörrlisterna är under all kritik.

- Ytterdörren håller på att ramla loss.

- Duschkabinen utgör ingen vidare funktion, då vattnet alltid rinner ut i badrummet. Avloppet är konstant igenslaggat.

- Balkongen skulle nog behöva besiktigas. För allas säkerhet.

Osv...

Fem år. Så länge måste du plugga om du ska bli psykolog. Fem år. Jag är kluven. I trehundra bitar. Ska jag? Ska jag inte? Orkar jag? Orkar jag inte? Vill jag? Vill jag inte? Jag har inte tagit mig in direkt, så lite fix måste förmodligen göras innan jag skulle ta mig in. Men vill jag?

Jag har en stark känsla av att jag skulle trivas som lyssnaren, men jag har också en stark känsla av att många skulle beröra mig så stark att dessa konstant skulle följa med hem. Åtminstone i tanken. Orkar man det? Nej. Kan man lära sig hantera det? Kanske.

Forska kan man visserligen göra om ältandet skulle blir för tungt. Men är jag en forskare? Vet ej. En sida av mig säger; "Kör, för fan, du kommer aldrig ändå bestämma dig.", en annan säger; "Vet du hur mycket fem års studielån skulle tära? Du MÅSTE vilja detta!"

Åh. Jävla liv...

Det värsta med att resa är aldrig tidsomställning, utgifter, väder, packning eller nästan missade flyg. Det är att man vill iväg igen.

Förra helgen tillbringades i Degerås. Enligt mamma har tillvaron förändrats sedan jag flyttade hemifrån. Det kan möjligen bekräftas, då vi (jag och tobias) redan vid ankomst möttes av en samling berusade kvinnor i sina bästa dagar. Detta vid 17-snåret på fredagen. "Tjejeftermiddag" heter det tydligen när man är bondkärring - inte "tjejkväll", för det varken orkar eller har man tid med i den branschen. Sedan fick jag höra att syrran pluggar ihjäl sig och resterande kvällstid sitter framför datorn och samtalar med sensuella indier. Lillebror, som hunnit bli fler år än en hand, vill mest av allt i hela världen ha en hund. Att leka med. En fyrhjuling och en chopper senare. Och kissekatten Siri har fått mjäll efter missfallet med tre kattungar. Degeråsbygden har dessutom utökats med hela två invånare. Tvillingpar till råga på allt.

Vad som blir av dessa återstår att se.

Jaha, imorgon var domedagen kommen då. I alla fall om vi ska tro hackermaffiosos-gruppen Anonymous löften. Det är ord och inga visor och ingen förstår riktigt varför. Lite som vanligt.

"Nu jävlar ska ni få, mohahaha"
"Jaha, vadå då?"
"Ni ska FÅ! Tare ba! Grina!"

Fan vad coola ni var då. Får man vara med?
Inte?
Häpp. Aja.

Betvivlar att det är rätt väg att gå. Men välkommen att motbevisa mig.

Jag måste be att få ta tillbaka det som sades förra helgen. Ikväll tänker jag lite annorlunda angående ensamtid. Jag är ensam ikväll, igen, för att Tobias återigen är på slutna möten med polishögskolesekten. "After pulka" hette det visst just idag. Jag måste ju göra revolt snart. Först satt han och tryckte i femton månader uppe i Arvidsjaur och första gången jag fick se skymten av någon därifrån introducerades denne herre som "min vaselinebroder". O-kej. Det var inte riktigt lika vulgärt som det lät, but still.

Nu är det arrangemang till höger och vänster, men det är lite hemligt. Jag undrade om inte sekten kunde tänka sig att försöka värva lite nya medlemmar för en festlig kväll framöver, men några raka besked på den frågan fanns visst inte. Man kanske måste gå på audition först?

Nej, men det finns ju alternativ. Jag skulle kunna hitta något eget intresse, typ. Börja sälja lite plastbunkar hos folk på lördagkvällar. Eller gå med i bokcirkel. Eller som igår, gå på teater med svärmor. Varje helg. Bli sjukt kulturell. Tyvärr måste jag säga att gårdagens uppsättning gjorde oss lite förvirrade. Det skrattades något förfärat, åt vad framkom dock inte. Det roligaste på hela visningen var mannen som skrattade så förbannat fult. Tyvärr kan man inte räkna med att mannen kommer att infinna sig på alla tillställningar framöver, tydligen.

Nåja, vad är väl en bal på slottet... När man kan sitta här med Coca Cola och sliskig vit blockchoklad. (Kan tilläggas att jag kan uppgradera till popcorn, men då måste jag lyfta ut micron ur ett skåp, transportera den tre meter till ett uttag och placera påsen inuti. Och helst ställa tillbaka micron sedan för att vid senare tillfällen slippa snava över den.)

Ibland är folk väldigt duktiga på att fokusera på fel saker. Media är, för det mesta, experter på detta. Den så kallade Kony-kampanjen har fått mycket uppmärksamhet, av lite blandad karaktär. Uppriktigt sagt, bryr jag mig inte speciellt mycket om det skulle vara så att siffrorna i manifest-filmen är "överdrivna". Att någon flicka blivit sexslav eller att någon pojke blivit barnsoldat är väl upprörande nog? Att någon - att EN. Ska vi stå här och räkna fingrar, istället för att fundera över vad vi gör åt det faktum ATT det sker?

Två krönikörer tycker dessutom att det är upprörande att vi västerlänningar tror att vi är hjältarna som ska rädda Afrika. Den debatten trodde jag faktiskt var begravd. Synd att somliga ska känna sig tvungna att gräva upp den. Jag tror personligen inte att en utmärglad, sargad människa i mycket utsatt situation bryr sig speciellt mycket om vilken hudfärg räddningen eventuellt har. Dessutom finns det väl en anledning till att man skickar insatser till andra länder? Om man kunnat lösa situationen på eget bevåg hade man förmodligen gjort detta.

Organisationen bakom, Invisible Children, har också ifrågasatts. Vad döljer sig bakom? Vart går pengarna? Vad stödjer man egentligen? Det är frågor jag absolut tycker att man bör ställa, men samtidigt handlar kampanjen inte nödvändigtvis om att köpa deras saker. Affischerna kan man göra själv. Sprida filmen och budskapet gör man helt gratis. Bara att länka.

Jag tycker att sättet man ifrågasätter på nästan antyder att vi borde skita i alltsammans. "Det kommer ta så lång tid att återanpassa dessa barn till ett normalt fungerande liv", säger en psykolog. Ja, naturligtvis. Men är inte det en del av planen? Att återanpassa? Vi struntar i allt för att det är liksom kört ändå. Eller?

Satt och slötittade (eller tvångstittade med skräckblandad förtjusning) på "Besatt", detta samtidigt som jag klickade runt på lite bloggar. Ville kommentera ett inlägg. Såg inte vad fan som stod i anti-spam-texten och tryckte på "Jag vill lyssna istället" i hopp om att få höra någon läsa upp raderna. Dessvärre kom en sjujävla massa röster. Och det lät som Emily Rose hade hoppat in i självaste datorn.

Usch. Prova ej.

"Jag har faktiskt både skiljt mig och varit på Bali"

"Du, jag ska säga dig en sak - att om jag hade haft råd att åka taxi en endaste gång, eller haft tid att bli full så att jag spyr - då hade jag varit jävligt lycklig nu"

"Du, du kan inte ha det lätt. Över trettio och lever själv, då tror ju folk att det är något fel på en."

"Ja glasa in verandan förra sommarn, men då vettu, då varteju så helvetiskt varmt där inne, så ja fick lov å snickra ihop en ny veranda, så man kan sitta både ute å inne, men fan, nu fundera ja på om ja inte skulle sätta tak på den verandan ändå, då kunde man ju faktiskt bygga en veranda till serdu. Och ha den verandan utan tak. Då ha ja en inglasad, en med tak och så bara en planfri veranda. Då ha man ju allt"

Fredag. Slutade klockan 13. Ja, ni läste rätt. Drog en väldigt organiserad och effektiv reva på stan. På vägen hem med mina kassar tyckte jag att folk tittade på mig med anklagande blickar. Behöver du allt där där? Bortskämda jävel.Tänk om du kunde skänka en bråkdel till välgörenhet så hade världen sett lite bättre ut. Speciellt kvinnan som stod och väntade vid samma övergångsställ. Hon sneglade med bitskt laseröga och jag ville bara säga "Jag har faktiskt inte lagt ut en krona frun, allt detta är från presentkort jag fick på min födelsedag. Så kan det gå om man är någorlunda omtyckt."

Ikväll är jag chef. Återigen en ensamkväll. Förstå mig rätt, men det finns inget bättre emellanåt. Skrillex håller käft ikväll och jag spelar vad jag vill. Om jag vill.

Allt gott.

Slår upp VK´s "Ordet fritt" på internationella kvinnodagen. Firar man eller sörjer man? Det är ett evinnerligt grinande. Vi kvinnor får ingen lön, vi kvinnor kan inte stoppa näsan utanför dörren utan att våldtas, vi kvinnor misshandlas av våra partners osv osv.

Ja, ovanstående kan ske, har skett och kommer troligen att fortsätta att ske. Tyvärr. Förjävligt. MEN - någonstans måste väl det egna ansvaret spela någon roll? Antingen så kan jag tycka väldigt synd om mig själv som föddes utan snopp, eller så bestämmer jag mig för att det kanske var lika bra.

Jag kommer alltid att uppröras starkt av våld i allmänhet och våld mot kvinnor i synnerhet. Jag håller med om att ett vårdbiträde på Älvbacken borde tjäna mer än en montör på ÅLÖ (sett det bästa av två världar, får yttra mig!). Och våld i hemmet vet jag vad det är för något.

Men ändock. Varför inte gå vidare om man inte får gehör för sina åsikter? Tillslut kommer någon att reagera. Alla kategorier behövs onekligen för ett fungerande samhälle, både vårdbiträdet och montören. Man får väl bestämma sig för vad man är värd och vad man förtjänar. Den här debatten om att det inte finns något alternativ för att inga jobb finns är ju också tagen ur proportion. Det finns jobb. Ett underskattat sätt att få jobb är praktik. Det har funkat 3 av 3 gånger för mig i alla fall. Lite muskler får man väl aktivera om man tänkt ställa sig upp.

Kan ju tillägga att det inte bara är kvinnor som är rädda för att gå hem ensamma från krogen. Risken för att misshandlas som ensam kille har också ökat markant. För alla som sett ett enda avsnitt av ”Efterlyst” ringer säkert en klocka. Varje vecka är det minst ett fall. Härom året visades ett inslag där en kille blivit våldtagen och bestulen. Då måste väl det betyda att vi borde kunna arbeta tillsammans för samma sak? Sluta med "Du är man, du vet inte hur det känns"-snacket. Får man ett enda lyssnande mansöra efter en sådan fras? Njet.

Kom igen. Lite jävlaranamma. Grattis på kvinnodagen, för fan.